Den där bilden man har på näthinnan, inuti skallen, den fantastiska, hur tar man den?
Det är på nätterna när man inte kan sova som bildplanen smids. platsen, väderstrecken, var kommer solen upp, var går den ner?
Vindriktning, fåglarna landar oftast i motvind, storm eller bleke, växtlighet, ljus eller mörk bakgrund, ja det är först framåt morgonkulan när klockan ringer som allt står helt klart.
Bilden ska i princip bara hämtas hem, örnparet kommer att sitta där i trädet, solen går upp och man får örnarna i häftigt motljus samtidigt som dimman stiger från kärret.
Men när man anländer är trädet tomt och dimman uteblir men solen går i alla fall upp, tror jag, för den är skymd av mörka moln.
Snart är allt grått och dom där nattliga bildplanerna har gott om intet.
Det blir en vandring längs kusten istället och plötsligt rör det sig längst ut på kalkhällen, precis där vågorna sköljer över, en ensam skärsnäppa spatserar omkring i jakten på föda.
Den första jag ser denna höst, framåt vintern dyker den annars upp vid första riktiga köldknäppen, då i mindre flockar.
Skärsnäppan är en riktig tuffing som trotsar vårt vinterklimat, en favoritfågel som dessutom är orädd och tacksam att plåta, så även denna gång.
Smyger man sakta, bara några steg i taget, man får inte ha bråttom, sen ner på mage för att inte skrämma brukar det gå bra.
Så blir det ändå några bilder till sist, från låg position, ljuset är fritt från skarpa skuggor, ja det ser bra ut, kul!
Den planlagda bilden får vänta, den ligger kvar i minnet tills nästa gång, då ska allt förhoppningsvis stämma.
Det kan såklart ta lite tid att få den där drömbilden.
En av mina efterlängtade bilder har jag jobbat på i tre år, har haft läget men har klantat mig med kamerainställningar, tagit bilden men den har varit suddig, för långt håll eller fel ljus.
Såklart har jag fått en hel del bra bilder på vägen men inte just ”den där”. Kanske den kommer till nästa år, den som lever får se…..